Spelbiblioteket

I december 2008 skrev Jonny Knutsson en intressant krönika på gameplayer.se . Han var och intervjuade oss i Malmö i samband med att vi drog igång vår spelsatsning i januari 2006. Under åren som gått sedan dess har han hoppats att detta på sikt skulle leda till att spelmediet blev lika kulturellt accepterat som film och litteratur, men så här tre år senare känner han sig en aning besviken. Han reflekterar även över att jag i intervjun hävdade att alla nya medieformer drabbas av medierasism – en term jag hittade på just då.

Före spelmediet är alla häpnadsväckande dumma kontroverser kring de tecknade serierna (50-tal-80-tal) ett klockrent exempel på vad jag menar. Medierasismen tar sitt tydligaste uttryck då människor som annars ger intryck av att vara både intelligenta och tänkande plötsligt får tokspel och tycker det är smart att haspla ur sig illa underbygda slagord om något de gissningsvis inte ens har en grundläggande förståelse om. Någon sorts försvarsmekanism kanske?

På senare tid har jag läst en del ganska tröttsamma inlägg om hur biblioteken förflackas och fördummas och jag brukar slå vad med mig själv om att det någonstans i texten lär dyka upp just slagord mot spelkulturen. Oftast vinner jag vadet. Den mest renodlade typen jag sett är kort och gott ett konstateramde om att spel är leksaker och leksaker ska vi inte ha på bibliotek. Men nej spel är inte lika med leksaker. Har man överhuvudtaget följt med i den rasande utveckling spelmediet befunnit sig i sedan det tidiga 90-talet går det inte hävda något dylikt. Spel är inte lika med vare sig det ena eller det andra. Precis som böcker inte är lika med mikrougnsmanualer.

En annan något mindre slagordsmässig taktik jag sett exempel på är att uttrycka sina bekymmer över att just spelmediet visar att biblioteken tappar bort sina bildande ideal till förmån för populism. Joacim Hansson som är Fil. Dr. och lektor i biblioteks- och informationsvetenskap har en i långa stycken tänkvärd artikel i Ordfront magasin 10-11-2008 som handlar om det märkliga i att biblioteken trots att de är bland de mest populära kommunala verksamheterna ändå har så rysligt svårt att få tillräckliga anslag. Här blev jag faktiskt lite överraskad när Hansson plötsligt drämmer till med följande: ”Ungdomar kommer allt oftare för att spela tv-spel. Detta är allvarligare, för här tvingas man göra avkall på sin bildande funktion i den grupp som behöver den mest.”

Jag hoppas att det inte finns bibliotek som mot sin vilja sett sig tvingade att starta upp en spelverksamhet och som samtidigt bekymrar sig över att de därmed ger avkall på sin bildande funktion. Om så skulle vara fallet är det hög tid för dessa att ta sig en ordentlig funderare för jag har svårt att se hur man kan driva en bra spelverksamhet under sådana förutsättningar. För vår egen del startade vi upp en spelverksamhet eftersom vi ansåg att det var  hög tid att biblioteken tar detta intressanta medium på största allvar. Utvecklingen mot allt större variation och komplexitet vad gäller genrer, spelmekanik, berättande, grafik o.s.v. i spelvärlden går så snabbt så snabbt och det är en lyckokänsla att hänga med i svängarna. När det gäller frågan om spel och bildning rekommenderar jag åter alla att läsa Steven Johnsons – ”Everything bad is good for you – how popular culture is making us smarter.” Man får en annan sorts bildning av att spela moderna komplexa spel än av att läsa klassiskt litteratur. Men båda typerna är viktiga i dagens samhälle och Johnson är glad att han slipper välja mellan dem. Men visst personligen har jag för övrigt inga problem med tanken på om våra besökare ibland mest söker en riktigt underhållande upplevelse på biblioteket . Vi måste inte vara gravallvarliga precis hela tiden.

För att avsluta detta inlägg i en mer positiv anda vill jag å det varmaste rekommendera John Lanchesters (contributing editor på LRB) kloka gemomtänkta artikel om spelmediet borta hos London Review of Books. Under rubriken ”Is it art?” diskuterar han just frågan om spelmediet kan aspirera på att kallas konstform och det märkliga i att det snabbast växande mediet tenderar att flyga under kulturskribenternas radar. Det är alls inte en okritisk text, men kritiken bottnar i en förståelse av och fascination för spelmediet och det gör en enorm skillnad. Där vissa ser leksaker ser Lanchester ett medium som rör sig i en spännande riktning och med stor konstnärlig potential. Lanchester när en förhoppning om att ”artistic visions” ska kunna tillskansa sig en större frihet gentemot ”the moneymakers” under kommande år.

Exemplen på spel han tar upp till diskussion i artikeln är som en krysslista på de senaste årens allra bästa spel. Jag citerar en liten snutt:

”An example. One of the hottest philosophical topics on the internet is Ayn Rand … It would be a good time for someone to publish a work of fiction or make a movie going into Rand’s ideas and duffing them up a bit – for instance, imagining what it would look like if a society with no laws were turned over to the free will of self-denominated geniuses.  … Well, someone has done that, except it isn’t a book or movie, it’s a video game. BioShock, which came out in 2007 … BioShock is visually striking, verging on intermittently beautiful, also violent, dark, sleep-troubling, and perhaps, to some of its intended audience, thought-provoking. The game was a huge hit, and I have yet to encounter anyone who has ever heard of it.”

Lanchester  funderar även en del kring vilka element i spelmediet det är som skulle kunna göra ett enskilt spel till ett erkänt konstverk. Är det spel i sin mest ursprungliga form som Tetris och Pacman eller är det vacker design, eller kanske ett högstående berättande eller friheten att utforska spelvärlden eller en lyckad kombination av flera element? Det här är oerhört intressanta frågor som i grunden också handlar om vad det egenligen är som utmärker ett spel. Vad, om något, har egentligen Singstar och Half life2 gemensamt?

Den unga spelforskningen går här längs två huvudspår som kommit att kallas ludologi och narratologi. Förenklat ser ludologerna dator/tv-spel som en förlängning av brädspel  medan narratologerna ser dem som väsensskilda från analoga spel och istället hämtar en hel del teorier från litteratur och film-vetenskap för att förstå och utforska spelmediet. Det blir intressanta konfrontationer dem emellan och det är spännande att följa med i forskningsdisciplinens utveckling.