Spelbiblioteket

En gång för åtta år sedan var jag en nyutexaminerad bibliotekarie. Det första ämnesområde jag fick ansvar för var de tecknade serierna, och jag gick in med liv och lust för att bygga vidare på den goda grund min företrädare redan skapat. Något halvår senare fick jag följande fråga från en bibliotekariekollega: ”Men gör du inget annat än läser serier?” Det lät inte alls otrevligt, utan mer väldigt nyfiket och lite förundrat. Jag minns inte exakt hur jag svarade men antagligen något i stil med: ”ehhh näääeee alltså varför tror du det?.

Häromdagen fick jag anledning att tänka på det igen då en bibliotekariekollega ställde följande fråga: ”Men gör du inget annat än spelar spel?” Det lät inte alls otrevligt, utan mer väldigt nyfiket och lite förundrat. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite då eftersom parallellen mellan seriernas och spelens intåg på folkbiblioteken blev så övertydlig.

Jag brukar hävda att man kan ta valfri debattartikel eller kampskrift mot de tecknade serierna från 50-80-talet och skapa en text från 90-00-talet bara genom att byta ut ordet serie mot spel. Argumenten är precis de samma – skapar analfabeter, är slöseri med tid, ger upphov till ungdomsbrottslighet, behövs inte på bibliotek för ungarna får tag på det ändå, urholkar budgetanslag som kunde används till kvalitetslitteratur osv.

Nu ska ingen förneka att det alltid funnits en massa riktigt usla serier, spel (och romaner) och på vilken nivå man vill lägga sig är upp till varje bibliotek. Köper vi bara in de riktiga pärlorna eller kan vi också tänka oss att köpa in titlar som kanske inte är så där jättebra men många vill läsa/spela? Man får göra en avvägning, men att avfärda ett helt medium bara för att det är nytt är faktiskt direkt dumt.

Vid något tillfälle när jag lyssnade på Joakim Pirinen sa han något jag burit med mig sedan dess. Han sa att för en person som inte lärt sig att knäcka seriekoden och att läsa mellan bilderna ser en seriesida ut som en illa hängd konstutställning. Och när jag själv i vuxen ålder skulle börja köpa in manga till biblioteket insåg jag precis svårigheten. Trots att jag läst västerländska serier sedan barnsben fick jag kämpa ordentligt för att hitta ett flyt i min läsning av mangaböckerna. Det var som att lära sig cykla, när koden väl var knäckt gick det som en dans därefter.

Datorspelen innehåller antagligen ännu fler koder som måste knäckas innan man hittar det där spelflytet som behövs för att fullt ut kunna tillgodogöra sig en spelupplevelse. I Guardians bokblogg hittade jag ett intressant inlägg signerat frilansjournalisten Alastair Harper. Den slående titeln lyder:Readers should get game-literate. Här argumenterar han bland annat för att datorspel ger möjlighet att berätta historier på ett helt unikt sätt. Han tar Bioshock som exempel: ”It’s outstanding, and about two-thirds of the way makes a brilliant point about freedom of decision that could not be delivered using any other art form.”

Tyvärr lever vi i folkbiblioteksvärlden med ett synsätt som går ut på att det är alldeles självklart att använda sin fritid till att förkovra sig i sina ämnesområden. (Eller kanske snarare – är man bibliotekarie läser man självklart skönlitteratur i mängder på sin fria tid). Kring spel har det gjorts jättebra punktinsatser, t.ex. Goodgames utbildningsdagar, men tänk om det funnits resurser till kontinuerlig fördjupning under arbetstid. Då hade många fler bibliotekarier kunnat bli verkligt spel-litterata och med gott självförtroende bygga upp intressanta verksamheter kring spelmediet.

Häromdagen skrev Orbiter ett inlägg om att det fortfarande är trögt för tjejer i den kraftigt mansdominerade spelbranschen. Kanske kunde vi från biblioteken hjälpa genom att anordna fler spelkvällar för tjejer blir den avslutande frågan.

Samma dag hakade Bibliotek utan förbud (aka okuvlig bibliotekarie) på diskussionen  och lyfter bland annat upp frågan till hela den mansdominerade IT-sektorn där man nu på allt fler håll yrvaket tycks ha vaknat upp och insett att snedrekryteringen är ett problem.

Under Orbiters inlägg finns också en intressant kommentar signerad Magnus där han menar att det inte kommer att spela någon roll om det kommer in fler kvinnor i spelbranschen eftersom den knivskarpa marknaden efterfrågar en viss typ av spel (den typ som tilltalar killar) och då är det sådana som kommer att utvecklas.

Jag börjar med att peta lite i den kommentaren. Det finns helt klart en sorts rundgång i spelbranschen. Inbitna spelare (mestadels killar) utbildar sig till spelutvecklare och skapar samma typ av spel, med snyggare grafik, de själv gillar för en ny generation inbitna spelare. Visst är det en stor marknad och den lär inte försvinna. Tur det förresten, själv lär jag inte få nog av adrenalinkickande upphottade Doom - kloner de närmsta decennierna.

Men vill man ha tillväxt i branschen kan man inte nöja sig med att mata samma marknad år efter år. Man måste tänka framåt. Sims är ett söndertjatat exempel men det är så bra att det är svårt att låta bli. Spelförlagen var inledningsvis oerhört skeptiska till Will Wrights idé om en livssimulator. Med sina trånga glasögon kunde de inte se vem som skulle köpa ett spel som egentligen inte handlar om något. Men jominsann nya stora målgrupper nådde man och nu har Sims-utgåvor prenumererat på tio-i-topp-placeringar i försäljningsstatistiken sedan flera år tillbaka.

Även i dagens så kallade konsolkrig kan man se att den stora vinnaren är Nintendo som målmedvetet siktar bredvid den stora skara inbitna spelare (mestadels killar) . Ska man tänka utanför boxen och få större målgrupper intresserade av spel behövs det också en större mångfald i branschen.

I stora actionproduktioner råder det idag en brist på goda kvinnliga förebilder i ledande roller. Vi har Jade i Beyond good and evil, Zoe i Dreamfall, Alyx i Half life 2 och säkert några till. Men annars finns det för många mamma/hjälpreda-typer som Cortana i Halo eller sexualiserade som Lara Croft. I västerländska spel vill säga. I Japan tycks man inte alls ha samma stereotypa inställning till kvinnligt-manligt när det gäller spel. Där är det som regel människor i huvudrollerna helt enkelt. Överbefälhavare för de allierade trupperna i strategi-dängan Advance wars dual strike är en ung kvinna utan stoppning i BH:n. Inget man från utvecklarnas sida känner något behov av att göra någon affär av heller. Det bara är så.

Återigen; spel stenhårt riktade till killar i tonåren kommer det säkert alltid att finnas en stor marknad för. Men marknaden växer och breddas. Flickor, vuxna män och kvinnor, pensionärer osv. kräver andra typer av spel eller intelligenta uppdateringar av gamla genrer med bättre tecknade karaktärer i huvudrollerna tror jag. Jag är optimist, det ser redan väldigt mycket bättre ut än för bara några år sedan. Spelmediet är ungt och utvecklas snabbt både vad gäller innehåll och teknik.

Så då knäckfrågan; vad kan vi från bibliotekens sida göra för att hjälpa fram fler tjejer till spelmediet? Personligen känner jag mig kluven till tanken på att anordna exklusiva tjej-spelkvällar. Säkert bra eftersom pojkar i en viss ålder kan ha en tendens att ta över (även om det finns en hel del blyga pojkar också), men riskerar man inte samtidigt att signalera att det här med tjejer som spelar är något annorlunda?  Vår taktik när vi anordnar Frispel är att det ska finnas en stor bredd på spel och vara en välkomnande och hjälpsam atmosfär så att så många som möjligt, oavsett kön, ska känna att det finns något där för just henne eller honom.

Vi har ingen könsuppdelad statistik på Frispelsbesökarna, men spanade man över lokalen kunde man enkelt se att pojkarna var i majoritet. Av våra senaste prisvinnare var 3 av 12 tjejer. Kanske är det representativt för besökarna i sin helhet. 20-25% tjejer.  En bra bit kvar till 50-50 i så fall alltså och det är i och för sig inget självändamål. Viktigast är att alla oavsett kön och oavsett förkunskaper som skulle vilja komma och testa lite spel vågar komma. Men hur tar man reda på det? Hmmm?

Kanske bättre att anordna spelevenemang specifikt för nybörjare, snarare än könsuppdelat?

Intressanta frågor som jag lär fortsätta att fundera mycket kring.