Spelbiblioteket

Bläddrade just i en Aftonbladet från förra veckan och såg att även spelredaktionen där funderat i samma banor som jag. De berättar att det kommande svenskutvecklade ”Mirror’s egde” utspelar sig i ett hyperövervakat samhälle.

Tyvärr hittar jag inte texten i ABs nätupplaga just nu. Kanske letar jag bara slarvigt.

Det har som ni kanske märkt varit låg aktivitet på bloggandet från min sida de senaste veckorna. Jag skulle önska att det berodde på att jag gått ner i mental dvala inför en hägrande semester. Men icke, istället har jag mitt i sommaren blivit alldeles överhopat med arbete. Jag vet inte vad som gått fel…

Men nu kände jag att jag på något sätt måste kommentera den nya signalspaningslagen även i denna blogg. I bloggvärlden har lagförslaget varit ett stekhett ämne i flera veckor – övervägande i djupt kritiska ordalag. Lagen har fått öknamnet Lex Orwell och referenser till hans verk ”1984″ är vanliga. Personligen tycker jag kanske att utvecklingen i västvärlden sedan den där ödesdigra septemberdagen 2001 egentligen mer påminner om scenariet Ray Bradbury skissar upp i ”Fahrenheit 451″.

De litterära referenserna i debatten fick mig att fundera på om det finns exempel på liknande berättelser i spelvärlden. Det gör det förstås, dystopier är ofta tacksamma att bygga spel med klaustrofobisk känsla kring. Det kanske mest lyckade exemplet råkar även vara ett av mina favoritspel och heter ”Half Life 2″. I City17 är övervakning och förtryck vardag. Känslan sätts direkt och perfekt då man i rollen som forskaren och ofrivillige hjälten Gordon Freeman vaknar upp på ett tåg som just anländer till City17. Stenhårda maskerade vakter kontrollerar alla och från storbildsskärmar som finns över hela staden håller ledaren brandtal, alltmedan flygande övervakningskameror håller järnkoll. De vanliga medborgarna ser rädda, hålögda och passiva ut. De verkar mest hasa omkring i tillvaron och som spelare fylls man genast med precis en sådan sorgsen hopplöshet som spelutvecklarna säkert strävat efter. Till och med själva staden ser grå och på något sätt uppgiven ut.

Efter att ha fått hjälp av en stationsvakt som i hemlighet är med i motstådsrörelsen letar man sig så småningom in i ett höghus och precis när man pustat ut kommer nästa chock. Plötsligt hörs rop och skrik, dörrarna slås in och soldater stormar in. De boende i huset får panikoch själv springer man för livet – jo för ett litet litet kort ögonblick innan man kommer ihåg att det bara är ett spel känns det faktiskt så.

Efter denna inledning och när man hittat de spillror av moståndsrörelsen som hukar på vindar och källare i staden blir spelet mer av ett sci fi-actionspel med det totala övervakningssamhället som fond. Men de väl utmejslade karaktärerna man möter längs vägen – från de starka kämparna till de som brutit ihop och snyftande mummlar – ”när ska det ta slut, när ska det ta slut?” tillsammans med känslorna som sätts redan i inledningen och sedan förstärks längs vägen gör att Half-Life 2 är en spelupplevelse som lever kvar inom en långt efter slutscenen.

”Half Life 2″ utvecklades ursprungligen till Xbox och PC. Till PC släpptes sedermera två kortare fortsättningar kallade ”Episode one” och ”Episode two”. Förra året kom en samlingsbox med dessa tre spel till Xbox360 och Playstation 3 (som bonus innehåller boxen även ett par andra spel av utvecklaren Valve).