Spelbiblioteket

I helgen läste jag ett intressant blogginlägg som tar upp omstridd forskning som pekar på att datorspelande tränar hjärnan och förbättrar matematikinlärning.

En intressant bok i ämnet är skriven av neurovetenskaps-kännaren Steven Johnson. Hans senaste populärvetenskapliga bok “Everything bad is good for you” slog ner som en liten bomb häromåret. I den driver han nämligen tesen att populärkulturen blivit allt mer komplex och krävande under de senaste 30 åren och att detta dessutom direkt kan observeras på konstanst stigande IQ-tal i just de grupper som konsumerar mycket populärkultur.

 Johnsons resonemang utgår från datorspel, TV-serier och film. När det gäller spel menar han att frågan man bör ställa sig inte är vad vi spelar utan hur vi spelar. han använder begreppen probing och telescoping för att förklara vad som händer i hjärnan när en spelare ger sig i kast med ett modernt komplext äventyrs- eller rollspel.

Till skilland från brädspel är spelreglerna sällan givna på förhand. De måste spelaren upptäcka själv när han/hon ger sig in i spelvärlden. Genom trial and error och erfarenhet av liknande spel orienterar sig spelaren i världen för att förstå vad man kan göra och var ramarna går. Det är redan här helt gröna spelare ofta blir frustrerade. De får inte rakt förklarat hur de ska spela och tycker alltihop verkar meningslöst. Den rutinerade spelaren säger istället - “Men poängen är ju att du ska lista ut hur det är meningen att du ska spela.” = probing

När spelaren så känner sig bekväm i spelvärlden står han/hon inför en komplex väv av valmöjligheter, delmål och huvudmål. Nu gäller det att sortera upp alla dessa logiskt och hierarktiskt i huvudet för att kunna utföra dem i rätt ordning och komma vidare i spelet = telescoping

Johnson menar att det är i probing och telescoping som spelmediets största styrka ligger och att en spelares tankebanor tränas i ett sätt att tänka som påminner om hur vetenskapen arbetar. Han menar även att det är till nytta i våra vardagsliv att träna på att väga och sortera en stor mängd valmöjligheter.

Det stämmer säkert att hand-öga koordinationen blir bättre av att spela spel, menar Johnson , men att säga att det är där spelmediets främsta styrka ligger är som att hävda att största nyttan med att läsa James Joyce är att man blir bättre på att stava.

Johnsons slutsats blir att man inte ska titta så mycket på vad spelen handlar om utan på hur komplexa de är och hur mycket probing och telescoping som måste till för att bemästra dem. Han menar alltså att det inte i första hand är på de berättande egenskaperna man bör bedöma ett spel. För att försvenska Johnsons resonemang lite. Spel är bra på skönlitterärt berättande ungfär som Zlatan är bra på handboll. Säkert riktigt bra, men inte bäst.

Vad bör man då ägna sig åt för att våra hjärnor ska få som mest stimulans frågar sig Johnson. Läsa böcker eller spela spel? Han säger sig vara glad att han inte behöver välja eftersom de är  bra för oss på olika sätt.

“Everything bad is good for you” är både tankeväckande och underhållande läsning och eftersom den är närmast essäiskt skriven är den svår att sammanfattan. Jag har gjort ett försök att bryta ner speldelen här men rekommenderar er att själva läsa boken och bilda er en uppfattning om Johnsons teorier.

En direkt följdfråga relevant för oss i biblioteksvärlden blir förstås om ett spel måste vara nyttigt för att platsa i våra samlingar. Måste skönlitteratur vara det? Måste kultur överhuvudtaget ha en nyttoaspekt? Personligen anser jag att både enkla spel designade för att underhålla för stunden, och mer komplexa utmanande spel har en plats på biblioteken. Så länge de är välgjorda förstås.

Vad tycker ni andra? Och hur ser ni på berättande i spel? Själv är jag optimistisk här, spelmediet är fortfarande ungt och jag tycker nog att berättande tagit sjumilakliv på senare år. Storyn i spel som Final fantasy, Half life 2 och Bioschock tycker jag står sig väl även i jämförelse med motsvarande genrer i skönlitteratur och film.